Kärlek är så jävla läskigt. Man ger bort sitt hjärta till någon som när som helst kan slita ut det ur ens bröstkorg och trampa på det. Man lägger sin lycka i någon annans händer. Det ska man absolut inte göra, lägga sin lycka i någon annans händer men hur jävla enkelt är det att inte göra det då? Om man är jättekär, såklart den personen gör en lycklig och gör en olycklig om den försvinner.

Kärlek handlar så jävla mycket om tillit. Inte att man litar på att sin partner inte ska vara otrogen eller liknande, men tillit med ens hjärta. Man har så jävla mycket ansvar. Seriöst. Har du någons hjärta i dina händer, ta hand om det. Känner du inte likadant, okej, men ta inte sönder det i 1000 bitar som tar år att pussla ihop igen.  
Gör bara inte det. 

”I no longer have the energy for meaningless friendships,
 forced interactions or unnecessary conversations”

Jag tror att ju äldre man blir ju mindre viktigt blir det med många vänner. Äldre kanske var fel ord att använda, vi säger mognare istället. Ju mognare man blir ju mindre viktigt blir det med många vänner. Säger absolut inte att det är något negativt att ha massor av kompisar, det är ju skitbra. Om dem är kompisar på riktigt. Det är skillnad på vänner och vänner. Ytliga vänner och vänner som på riktigt är vänner. Jag har inte tid. Jag har varken tid eller lust att ha en massa ytliga vänner som jag egentligen inte gillar speciellt mycket. Det har jag aldrig haft. Jag är verkligen en person som vill ha nära vänner. Och jag vill älska mina vänner, tycka om dom på riktigt. Jag orkar inte med någon påtvingad vänskap som egentligen inte betyder något. Att skiva jag saknar dig hit och dit bara för sakens skull är ingenting för mig.

Jag gick i grundskolan i en väldigt liten skola. En klass i varje årskurs så dem man gick med var man ”fast” med. Jag hade ingen speciellt nära vän i klassen. De flesta var bara rätt ytliga. Absolut så gillade jag några jättemycket men ingen som jag verkligen klickade med. Det har varit så här i princip hela min skolgång tills nian. Då träffade jag en vän som jag tidigare inte gillat speciellt mycket eller känt överhuvudtaget. Hade rätt förutfattade meningar om henne men vi lärde känna varandra och blev skitnära. Är fortfarande väldigt nära med henne och är otroligt tacksam för den vänskapen och allt den har givit mig. Relationen mellan oss är 100 procent ärlig och det är något som jag värderar högt i alla sorters relationer.

Har alltid haft vänner, menar inte så. Men i skolan har det varit en annan grej. Man blir ihoptvingad med människor man kanske inte alls har lika intressen med, eller så är det tvärtom. För mig så var det i alla fall så och jag har alltid längtat till gymnasiet. I gymnasiet så väljer man själv. Man väljer linje och skola och kommer antagligen då hamna i en skola och klass där man har samma intressen och lite samma tänk som andra. Är så himla glad att jag hamnade i den här klassen med dom här människorna. Känns på riktigt som att några i min klass är mina tvillingsjälar hur töntigt det än låter.

När skolan inte var så rolig så fanns handbollen. Min älskade handboll och mitt älskade lag. Spelar i samma lag som min bästa vän i hela världen och har alltid svinkul med henne och alla andra i mitt lag. Har så fina minnen och är så tacksam över alla fantastiska personer jag spelar med. Vi är som en liten familj, är helt öppna och gör saker på ett sådant sätt som bara vi kan.

Jag vet inte riktigt vad jag ville få ut av den här texten, ville bara skriva av mig. Är så glad över mina vänner. Genuint äkta vänner. Orkar inte med något annat.